Fokusering genom samverkan

Vinnovas utlysning för utmaningar inom universell utformning har en relativt tydlig inriktning, liksom vi i vår projektansökan satt upp en avgränsad forskningsutmaning. Men projektet sker inte i samarbete bara som genomförande av förutbestämda undersökningar. Vi vill hitta fram till mer konkreta utmaningar som är viktiga inte bara som forskningsfrågor i fråga om metod- och teoriutveckling, utan också aktuella planeringsutmaningar i kommunen och viktiga ur olika berörda parters perspektiv. Därför är jag glad att vi har med oss så engagerade parter i projektets alla delar; Uppsala kommun, Funktionsrätt Uppsala kommun och Funktionsrätt Uppsala län. Det är avgörande för hur lyckat ett projekt såsom vårt blir.

För någon vecka sedan hade vi vår första riktigt konkreta projektworkshop som samlade alla projektparter. Tyvärr kunde vi inte ses på plats i Uppsala utan bara på distans. Under andra förutsättningar hade vi också kunnat besöka platser som våra vänner i funktionsrättsorganisationerna velat visa. Men det gick ändå bra, med en mycket intensiv online-workshop där många frågor kom upp, stöttes och blöttes.

Vad gjorde vi då? För att förklara det kanske jag först behöver ge en liten tydligare introduktion till vad projektet går ut på. Det finns så många utmaningar vad gäller tillgänglighet och universell utformning, också inom stadsbyggnad, att inget projekt kan hantera alla. Just vårt projekt syftar till att hjälpa till att utveckla analyser på systemnivå, heter det. Här är syftet såklart att kunna stödja kommuner i planeringsarbetet—men också att göra det möjligt att se och diskutera skillnader i tillgänglighet genom att visualisera eller på annat sätt tydliggöra dessa. 

…och tvärtom kan ett hinder som i sig har liten storlek ha stor effekt i ett större perspektiv…

Men vad menar vi med systemnivå? För oss innebär det två saker: Det ena är att titta på tillgänglighetsmönster i staden från många platser till många andra platser, snarare än enskilda platser eller enskilda målpunkter.

Det andra är att förstå hur tillgänglighetsutmaningar kan ha stor eller liten effekt sett i en större skala. Ett stort hinder – i fråga om just hindrets egen storlek – kan vara stort lokalt men ha liten inverkan i ett större perspektiv, och tvärtom kan ett hinder som i sig har liten storlek ha stor effekt i ett större perspektiv, om det råkar hindra tillgänglighet just där alternativa vägval inte finns.

Det kan förstås som i illustrationen nedan, som jag tagit fram för att förtydliga problematiken efter workshoppen, med exempel tagna bland annat från sådant som kom upp i diskussionerna. Där kan vi se en schematisk illustration av hur det går att röra sig kortast väg från en busshållplats (vänster) och ett museum (höger). Vi kan också se vilka rutter som är kortast beroende på vilken slags miljöer som är lämpliga att röra sig genom. 

I illustrationen har jag valt att använda hinder av olika karaktär som kan vara utmaningar för olika personer. Kanske mest uppenbart finns en trappa nära museet som gör att vissa måste ta en omväg via en sluttande slingrig stig. Sedan finns kullerstensbeläggning, som en del har svårt att röra sig över. Till sist finns bevakade och obevakade övergångsställen – i figuren illustrerat genom att övergångsställen är ritade bara där de är ”bevakade”. För att inte göra det allt för komplext, har jag utgått från att bevakade övergångsställen också har gjorts lätta att röra sig över om de ligger i kullersten. Sedan finns förflyttningslinjer inritade så att det går att följa kortast förflyttning för personer med olika förutsättningar, inklusive kombinationer av förutsättningar.

För de av oss med vissa förutsättningar är påverkan stor redan från början, medan det kommer senare för andra av oss. Vissa utmaningar skulle kunna åtgärdas relativt enkelt, medan andra skulle kräva större ombyggnationer. Trappen skulle kunna hanteras ganska lokalt, medan kullerstensbeläggning över ett helt torg ställer andra utmaningar. Särskilt om kullerstenen är del i ett historiskt bevarande.

Kombinationen av två till synes små skillnader – behov av bevakade övergångsställen och att inte behöva röra sig via en trappa – blir också det längsta avståndet.

Samtidigt är den enskilt största avståndsökningen för de av oss som inte kan röra sig via en trappa. Kombinationen av två till synes små skillnader – behov av bevakade övergångsställen och att inte behöva röra sig via en trappa – blir också det längsta avståndet.

Om det här är det enskilda fallet av systempåverkan av skilda tillgänglighetsförutsättningar, så är alltså systemperspektivet att också titta på många sådana sammantaget. Det vill säga tillgänglighet mellan många olika start och målpunkter.

Eftersom storlek, hur något tar sig uttryck i staden, och både karaktär och storlek av effekt på systemnivå kan vara så olika blir det avgörande att balansera mellan bredd och precision när vi utvecklar analysverktyg. Dels behöver vi bredd i våra undersökningar, så att vi bygger en förståelse för hur olika skillnader i förutsättningar kan ha olika påverkan just på en sådan systemnivå. Dels behöver vi precision i att förstå och arbeta med viktiga och relevanta skillnader i förutsättningar. Då vet vi att det vi studerar är sådant som skapar just skillnader. Och allt det behöver komma in i analyser av tillgänglighetssystem, som sker genom olika GIS-analyser (analyser av geografisk information genom digitaliserade kartor).

Vi är tidigt i en utveckling, där själva metoden fortfarande behöver testas och vidareutvecklas. Därför behöver vi välja rimligt många med rimlig variation. Som samtidigt är så heltäckande som möjligt, och i alla fall till del där data redan finns.

Här kommer vi tillbaks till vår workshop, där vi intensivt diskuterade hur vi kommer framåt och kan börja göra mer konkreta undersökningar. En intensiv halvdag ämnad att vrida och vända på frågan så att vi kan röra oss mot konkreta underlag och analyser. Där vi både kan kasta fram idéer, ställa frågor, utmana varandra, och få stöd från den kunskap vi tillsammans sitter på. En kombination av brainstorming, kartläggning, erfarenhetsutbyte och kritisk (men öppen och bejakande) diskussion.

Om forskning går ut på att också lära sig av det som görs och att våga kritiskt reflektera över och ompröva idéer kan det inte genomföras som en färdigstakad väg där varje moment oproblematiskt leder till nästa…

Vi kommer behöva gå genom mer än en omgång av val, liksom analyser. Forskning är och ska inte vara en enkelt linjär process. Om forskning går ut på att också lära sig av det som görs och att våga kritiskt reflektera över och ompröva idéer kan det inte genomföras som en färdigstakad väg där varje moment oproblematiskt leder till nästa, samtidigt som det måste finnas en riktning och kontinuerligt utvecklad fråga. För det här var workshoppen otroligt givande.

Möjliga utmaningar dök upp från alla håll, från många olika perspektiv, och kommer kunna fortsätta bidra när vi reflekterar över våra första konkreta försök. Ska vi fokusera på något särskilt spännande område? Eller är det bättre att börja med särskilt valda utmaningar? Och vilka i så fall? 

Det dök också upp andra möjliga alternativ som vi kanske inte tidigare hade tänkt oss. Innan hade jag, personligen, till exempel inte tänkt på hur stor skillnad färister kan skapa ur det här perspektivet. Inte heller att ett så ofta eftersträvat myllrande stadsliv kan vara svårt för vissa att navigera och i sig skapa tillgänglighetsproblem.

Syftet var inte att under workshoppen fastslå projektets fokus. Jag tror inte det hade varit bra – det hade kunnat låsa diskussionen i förväntningar att ta upp ”rätt” eller ”viktigast” problem. Inte heller är tanken att vi bara kan jobba med sådant som kom upp då. Väldigt mycket viktigt och bra togs upp, många bra och intressanta idéer och förslag, och många utmaningar. Fler än vi kommer kunna inkludera. Många syns i det ordmoln som vi genererade och som syns överst i det här inlägget. Därför kommer vi kunna göra bättre, mer grundade val, och relatera de val vi gör till en bredare uppsättning karaktärer av utmaningar som vi kontinuerligt kan återvända för att föra en diskussion om relationen mellan våra specifika val och den bredare utmaningen. 

Ur en bredare och mer komplex förståelse av alla de utmaningar vi skulle kunna ta oss an, kan vi genom sådana här öppna diskussioner utveckla en större trygghet i att de val vi gör är relevanta och viktiga. Men inte därför viktigast. Vi måste också göra val som vi rent praktiskt kan genomföra, och som kan spela in i Uppsalas planeringsarbete redan nu. Vi har inte tid att gå ut och inventera hela Uppsala kommun ur alla möjliga aspekter. 

Samtidigt vet vi att geografisk datahantering inte självklart inkluderar tillgänglighetsaspekter såsom vi ser dem. Så i den mån vi kan göra sådana insatser, behöver vi göra dem med precision. På samma vis har vi inte tid att undersöka alla aspekter; det kommer senare. Att bygga informationsstrukturer tar tid, och till viss del rör vi oss på ny mark ur ett tillgänglighetsperspektiv. Däremot behöver de metoder vi utvecklar kunna hantera nya och andra utmaningar än de konkreta exempel vi använder i metodutvecklingen.

Då är det också tryggt att arbeta i ett sammanhang som den utlysning som vi fått finansiering från. Andra projekt kommer bidra med andra pusselbitar i helheten,

Då är det också tryggt att arbeta i ett sammanhang som den utlysning som vi fått finansiering från. Andra projekt kommer bidra med andra pusselbitar i helheten, och utmaningar som både direkt bidrar till vårt angreppssätt, men också kompletterar det på avgörande vis. Målet är ju att sättet vi förstår och utvecklar våra samhällen skall bli så inklusiva som möjligt, och då behöver vi titta både lokalt och på helhet, liksom i hela kedjan från hur vi förstår – analyserar och beskriver stad och landsbygd – och hur vi kan lösa utmaningar vi hittar, och allt för ofta själva har skapat.

One thought on “Fokusering genom samverkan

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.