Det ska väl inte ses som förvånande, ändå, att ens sätt att se på världen, vad vi lägger märke till och tänker på i vardagen, påverkas av vad vi är upptagna med i andra sammanhang. Såsom hur ett projekt om tillgänglighetsskillnader gör dessa mer påtagligt närvarande i andra sammanhang. I år kom en sådan påminnelse med snön. Jämförelsevis kom den—där jag bor—snabbt, relativt mycket, och låg sedan kvar som snö i några veckor innan den snabbt smälte bort. På många sätt ett förhållandevis trevligt inslag i en covid-grå vardag där det positiva med en ”vit vinter” fick genomslag, medan de mindre trevliga följderna såsom veckor eller månader av gegga, slask och sakta smältande ispölar hittills varit kortvariga. Kvarvarande och ibland påfylld blötsnö som ömsom blöter ned, ömsom skapar ishalka. Vare sig jag ser det ur mitt perspektiv som gående, cyklist, eller på löprunda så har det varit relativt lätthanterligt.
Men jag har inte kunnat låta bli att märka, och tänka på, hur snöröjningen hanterats och för vem det i så fall fungerat. Nu tänker jag inte bara på hur snabbt det sker, och vad som plogas först. Det är svåra avvägningar och de som jobbar med snöröjning kan självklart inte ploga allt på en gång, hela tiden. Däremot har det slagit mig att på ett flertal platser så har det konsekvent plogats på bilväg och cykelväg, men inte gångväg. Och då inte bara korta sträckor, eller där alternativa gångvägar för nästan samma sträcka enkelt finns—såsom trottoar på andra sidan gatan. Till exempel längs Stadsgårdskajen, där en lång gång-och-cykelsträcka leder mellan slussen och Danvikstull, eller längs Södermälarstrand, där alternativa gångvägar antingen nås via få och högtrafikerade korsningar, eller saknas.
Har tanken varit att den plogade cykelbanan skulle fungera som gång- och cykelbana?
Har tanken varit att den plogade cykelbanan skulle fungera som gång- och cykelbana? Vi är inte längre i en situation då ingen cyklar när det är minusgrader (om vi någonsin varit det). I så fall har det haft sina uppenbara problem. Å ena sidan är flera av de cykelsträckorna nu—välbehövligt—utformade för att det ska gå snabbt, smidigt och säkert att cykla. Cyklister är därmed också vana att kunna hålla relativt hög hastighet längs dessa. Å andra sidan så är det ändå rätt smalt, och om någon inte vill gå i snön, kanske hen inte heller vill kliva åt sidan in i snön för att lämna plats. Och det uppstår utmaningar vid möten. Det hjälps så klart inte heller att fler är ute och rör på sig över olika tider om dagen under den pågående pandemin.
Det påminner också om utmaningar med vårt projekt som helhet, och om att även när vi fokuserar på byggd eller fysisk miljö så finns utmaningar som är temporära, såsom snö eller vattenpölar. ”Temporärt” kan vara väldigt kortvarigt eller relativt långvarigt, och ibland som resultat av den byggda miljön även om vi ibland kan glömma att det är det de är. För några år sedan lamslogs pendel- och tågresande till och från Uppsala under några dagar av stora regnfall som gjorde att tunneln som gav tillgång till flera av tågplattformarna svämmade över. Något som också skar av en viktig länk mellan två sidor av Uppsala och gjorde det längre och krångligare för många att röra sig mellan de två sidorna av spåret. Vatten i en grop som ”vi själva” byggt för att öka och underlätta tillgänglighet förvandlade densamma till ett påtagligt hinder för just den mobilitet som den skulle förse oss med. Ett hinder som kanske inte uppstått med andra lösningar där spår kan korsas i markplan, eller där åtkomst sker via en bro—två lösningar som i vanliga sammanhang innehåller större tillgänglighetsutmaningar än den tunnellösning som finns nu.
Vatten i en grop som ”vi själva” byggt för att öka och underlätta tillgänglighet förvandlade densamma till ett påtagligt hinder
På samma sätt blir nu pölar och vattensamlingar på en smalt plogad cykelväg ett hinder. Det kanske mest är en hanterbar obekvämlighet för de flesta cyklister, så länge det inte är för djupt eller för långt. För personer som tar sig fram på andra sätt, kan det dock skära av gångvägen helt, eller göra det svårhanterligt trångt och därmed skapa konfliktfyllda möten.
Hur upplever olika människor med olika förutsättningar att röra sig på en sådan cykelväg? För mig själv är det inga eller i alla fall små problem. Kan kännas lite frustrerande att bli förbicyklad i hög hastighet eller när någon allt för ivrigt använder ringklockan.
För andra kan det säkerligen upplevas otryggt eller obehagligt. Kanske finns utmaningar i att hålla balansen vid sidledsförflyttningar eller när hen reagerar på passerande cyklar. Kanske kan hen inte höra en ringklocka. Eller finns utmaningar med en oförutsägbar och ibland stökig trafikmiljö som kan uppstå i de här sammanhangen? Jag slås igen av hur viktig punkt detta var på den projektworkshop vi tidigare hade. Eller, är det så pass smalt att möten över huvud taget blir en utmaning? Det blir tydligt att det finns många möjliga och högst rimliga orsaker till varför det är bra att det inte är tillåtet att cykla på trottoarer.
Något ironiskt, kanske, så gör de förbättringar som gjorts för cykel och i vissa sammanhang också gående med att bygga cykelbanor, och att allt mer skilja cykel-och gångbana åt, också att det blir mycket tydligare vilka problem som kan uppstå när det inte är gjort nu när den förbättringen utmanas av snötäcken.
Men, till viss del är det också sådana här frågor som det vi jobbar med förhoppningsvis kan hjälpa till att komma åt i förlängningen. Att kunna ha en god översikt av var det är mer viktigt att snabbt hantera snöröjning för att alternativen inte finns, eller är större och mer omständliga. Det går såklart att lösa bättre än att som i år låta centrala eller intensivt använda gångvägar vara oplogade i veckor. Men mellan att allt skall snöröjas omgående, och hur lång tid det är rimligt att det tar, så behöver det alltid göras prioriteringar. I sådana prioriteringar borde det rimligtvis gå att inkludera vilka systemeffekter som uppstår av att låta bli—eller omvänt, vilka sträckor som hjälper tillgängligheten i större skala mest att ploga.
Till sist: om sådana här perspektiv-förskjutningar förekommer hela tiden, måste det väl också vara tydligt hur viktigt det är att kunna visa på utmaningar och skillnader. Sådant som kan påminna, lyfta fram, eller möjliggöra att frågor blir närvarande när vi tar oss an den komplexa utmaning som stadsbyggnad är. Därmed, att det inte bara handlar om att förstå tillgänglighetsutmaningar i den byggda miljön—utan hur förståelse för, analyser av och kunskap om dessa blir lättillgängliga i planeringen och planprocessen i dubbel bemärkelse.
…om sådana här perspektiv-förskjutningar förekommer hela tiden, måste det väl också vara tydligt hur viktigt det är att kunna visa på utmaningar och skillnader.
Att de finns att tillgå är ett steg på vägen, men att de finns i lättförståelig och tydlig form kommer betyda minst lika mycket. Det påminner om hur viktigt det är också för oss att tänka på och konsekvent utveckla hur vi kommunicerar det vi kommer fram till, liksom de former som de analysmodeller vi tar fram kan kommuniceras i. Kanske än mer än vi från början tänkt oss.