Den här gången tänkte jag försöka mig på något utmanande: att skriva om något som jag inte riktigt får skriva om. Eller, rent konkret så har jag precis skickat in vår första artikel för granskning till en vetenskaplig tidskrift. Även om den artikeln är på engelska, och till en internationell tidskrift, så är det viktigt att integriteten i granskningen respekteras. Därför kan jag inte gå in på så mycket om vad innehållet är, och inte heller berätta vilken tidskrift det är. Däremot går det att reflektera en del över en sådan här process just nu, när osäkerheten är som störst. Eller i alla fall som störst bortsett från skeden i forskning då det inte går att säga hur framgångsrik en undersökning kommer att vara.
Artikeln i sig kombinerar metod- och teoriutveckling från det här projektet med resultat, metod och teori från tidigare projekt. Det är i sig inget konstigt. Vinnova stödjer relativt korta projekt med relativt stort fokus på innovation och tillämpbarhet. Det gör viktig utveckling möjlig, men begränsar utrymmet för akademisk fördjupning och publicering. Samtidigt är det så mycket framgångsrik forskning ser ut—det är inte ett enskilt projekt, en enskild briljant idé, eller en enskild insats som leder framåt, utan kontinuerlig utveckling av kunskap. En utmaning i dagens finansieringslandskap är just att hålla i sådan kontinuitet och fördjupning över tid. Inte minst eftersom en del av den kontinuiteten och det djupet sällan fungerar som huvudfokus i finansieringar som ofta behöver ta om hand den inriktning olika externa finansieringar har, liksom som i det här fallet, den väg som utvecklas i samarbete med kommun och fuktionsrättsorganisationer. Samtidigt är det just en sådan kontinuitet som ger ett sådant här praktiskt tillämpbart projekt styrka. Ibland det som gör det överhuvudtaget möjligt.
Det är ungefär två år sedan ett första skelett till en artikel skrevs.
Hur som, artikeln har alltså utvecklats under lång tid. Första idén kom under förra projektet, för snart två år sedan. Delar av den specifika metoden har utvecklats i helt andra sammanhang för helt andra syften, och andra delar är väletablerade forskningsmodeller och metoder. Det är ungefär två år sedan ett första skelett till en artikel skrevs. Då var fokus ett annat, men viktiga delar av de metodologiska frågor som vi arbetar med nu var på gång. Möjligen var det för brett då, och en del av den teoretiska utvecklingen var bara som ett idéutkast. Ungefär då tog det projektet slut, och utkastet fick ligga och vila under en period—inte glömt, men inte heller aktivt arbetat på mer än någon gång ibland när tillfälle uppstod.
Hur som, artikeln har alltså utvecklats under lång tid. Första idén kom under förra projektet, för snart två år sedan. Delar av den specifika metoden har utvecklats i helt andra sammanhang för helt andra syften, och andra delar är väletablerade forskningsmodeller och metoder. Det är ungefär två år sedan ett första skelett till en artikel skrevs. Då var fokus ett annat, men viktiga delar av de metodologiska frågor som vi arbetar med nu var på gång. Möjligen var det för brett då, och en del av den teoretiska utvecklingen var bara som ett idéutkast. Ungefär då tog det projektet slut, och utkastet fick ligga och vila under en period—inte glömt, men inte heller aktivt arbetat på mer än någon gång ibland när tillfälle uppstod.
Arbetet var absolut inte bortkastat då heller, en del av det arbetet låg till grund för ansökan till det här projektet, inte minst då vi genom det utkastet hittat tydligt ett antal konkreta utmaningar och möjligheter som möjliggjorde just den kombination på viktig djupforskning och konkret bidrag till jämlikhets- och tillgänglighetsutmaningar vi jobbar med. Men när vi väl kommit en bit i det här projektet, haft närmare och flera diskussioner med inblandade, och stärkts i tron att det vi redan hade var publiceringsvärt om vi utvecklade det tillräckligt djupt så tog vi upp arbetet med artikeln igen. Vi kunde fokusera mer kring utmaningar som vi jobbar med i det här projektet, som del i och utveckling av den metodologiska utmaning vi jobbat med tidigare. Det gick också att avgränsa artikelns forskningsfråga tydligare och därmed landa i en tillräckligt fokuserad text för att hinna gå på djupet inom de ganska hårda begränsningar som finns på texters längd i tidskrifter.
Nu har vi fått bekräftat att artikeln har mottagits, och nu kan vi bara vänta. Vi tror så klart på artikeln, men det finns alltid möjligheter att granskare ser saker vi inte sett.
Nu har vi fått bekräftat att artikeln har mottagits, och nu kan vi bara vänta. Vi tror så klart på artikeln, men det finns alltid möjligheter att granskare ser saker vi inte sett. Det är ju en av grundidéerna med den akademiska granskningsprocessen—just att personer som inte själva stått för utvecklingen ska läsa och se i vilken utsträckning det håller. Jag har sällan varit med om att någon artikel jag lämnat in blivit godkänd rakt av. Även om jag varit relativt framgångsrik i de artiklar jag skrivit eller varit med att skriva, så är det nästan alltid någon större eller mindre förändring som begärs. Ibland så att jag blivit högst irriterad, kanske inte hållit med om kritiken, men i slutändan kan jag inte påminna mig om något tillfälle då det inte gett ett bättre slutresultat i slutändan.
Ibland har det visat sig att det är fel forum för en artikel, och att det får tas om i annat sammanhang. Också då har det varit nyttigt, för även om granskare för en tidskrift eller en konferens som velat se ändringar jag inte varit beredd att göra, så har det hjälpt att vässa pennan (eller tangenterna) till nästa försök. Någon gång kanske jag fortfarande kan tycka att jag haft rätt i sak, men i de fallen måste jag ändå erkänna att även om jag hade rätt, så hade jag inte tillräckligt stöd i det material jag hade för att visa det på ett sätt som håller för en vetenskaplig publikation. Det som publicerats blir då mer fokuserat, och det det inte fanns stöd till får skjutas framåt som fortsatt forskningsfråga. Det kan ju visa sig att jag hade fel, även om varken granskaren eller jag själv kunde säga det vid det tillfället.
Sen vill jag inte säga att systemet är perfekt och felfritt, granskare är människor och har olika uppfattningar, olika idéer, och bättre och sämre dagar. Olika forskare värderar också olika aspekter av forskning olika, och kan vilja se mer eller mindre utvecklad diskussion om till exempel metod jämfört med beskrivning av empiri, inom ramen för vad som får plats. Men då nästan alltid flera granskar en artikel så brukar det vägas upp. Ibland kan inte författare och granskare mötas här, och då kan ett nytt försök behöva göras. Att systemet inte är perfekt ska inte läsas som misstroende, utan som en öppenhet i att vetenskap är en kontinuerlig utveckling och dialog om vad som är viktigt att redovisa och diskutera, och att olika positioner finns. Att granskare och författare kan ha olika inställning är centralt för den utvecklingen.
Så vad händer nu med vår inskickade artikel? En granskning till en vetenskaplig tidskrift av kvalitet tar tid. Redaktörerna behöver se att de också anser att artikeln passar tidskriftens inriktning. Sedan ska de få tag på bra granskare, som ska hinna göra en ordentlig insats. Jag vet själv att jag minst lika ofta måste avböja en granskningsförfrågan som jag kan säga ja. Det finns många tidskrifter och många forskare som vill publicera, och tillgänglig tid att utföra granskning inom arbetstid minskar kontinuerligt. Den mesta granskning jag gör får nog räknas som obetald övertid. Så ser det ut för många. Så det tar kanske ett par månader, kanske över ett år innan publicering. Om det går för snabbt bör alla vara försiktiga—går det att lita på att det blivit ordentligt gjort om det går för fort?
Under tiden kan vi inte göra någonting. Vi vet inte vilka som är tillfrågade att granska, eller som granskar. Poängen är att andra läser som är fristående men kunnig i frågorna, och som inte kan bli beroende av eventuella relationer med oss som författare. Om vi inte vet vem som granskar, så kan den personen med större trygghet godkänna eller neka artikeln. Det blir lätt opersonligt och i en del sammanhang så blir det bättre om granskare och författare känner varandra och har dialog om hur det blir bättre. Hur mycket det är så skiljer sig också något mellan forskningsfält, och mellan tidskrifter. Men just för den här artikeln nu, så är det en så kallad ”blind review”. Vi vet inte vem som granskar.
Under tiden kan vi inte göra någonting. Vi vet inte vilka som är tillfrågade att granska, eller som granskar.
Den tidskrift vi valt gör det rimligt troligt att vi hinner få artikeln publicerad innan projekttiden löper ut nu i December, om den blir godkänd, men det finns aldrig garantier. Det kan också gå betydligt snabbare. Hur som helst så ser en stor del av forskningsvardagen ut så här; texter som utvecklas under lång tid, förändrar fokus, får fördjupning, förskjuts, utvecklas, fokuseras. Passerar genom olika författares händer. Vilar. Återupptas. Ändras. Skrivs om. Delar skrivs in i andra texter och utvecklas, och kan förkortas, behöver tas bort, eller skrivas om. Delresultat presenteras vid möten, seminarier eller konferenser, och kommentarer och frågor från deltagare gör det tydligt var det kan finnas luckor, behov att fördjupa, eller förklara tydligare. Och så vidare.
Och ofta, i ett sista steg, finjusteras och skärs ned igen och igen för att komma ner till max antal ord för den valda tidskriften, och passa in i dess fokus. Och inte minst, alla referenser görs om till förväntat format. Ett antal timmar bara på det.
Sedan får man vänta. Kanske också arbeta vidare med frågan, som vi gör nu i det här projektet. När granskningen är klar kanske det finns bättre figurer, längre komna resultat, och skärpta tankar än när artikeln skickades in. Men då går det inte att ändra för mycket, särskilt inte om inte stora förbättringar efterfrågas. Så efter en oförutsägbart lång väntan på granskning, påföljande revidering, och slutgranskning, layout, korrekturläsning och publicering, så kan det ibland kännas som att det som publiceras är lite gammalt när det väl kommer ut. Men det är så det fungerar, och det är, som jag noterade i första inlägget i den här bloggen, en nästan oundviklig del av forskningen.
Det är inte heller omöjligt att under tiden vi inväntar granskningen, så får någon av oss själva i uppdrag att granska någon artikel som är relevant och viktig för vårt projekt. Som väcker nya tankar eller visar nya möjligheter—eller som helt enkelt stödjer de spår vi är inne på, men som vi inte kan använda förrän senare, om den artikeln publicerats, eftersom jag som granskare inte får använda den kunskapen förrän de författarna fått sina resultat publicerade.
Om den vetenskapliga granskningen ska vara trovärdig och kvalitativ, så måste den få sin tid så att rätt personer kan granska med tillräcklig noggrannhet. Och även om vi kan ha kommit längre när det väl publiceras, så bör vi inte ha upptäckt något som direkt motsäger det vi skickat in. Om vi, mot förmodan, skulle upptäcka något som motsäger grunderna så långt att artikeln skulle vara felaktig när det närmar sig publicering, så åligger det oss att dra tillbaka artikeln även om granskare sagt ja. Just det är jag säker på att det inte händer den här gången.
Så vad kan vi säga mer? Inget om innehållet som sagt. Många skulle inte ens vilja skriva att de skickat in en artikel för granskning innan de vet om resultatet, och jag ska erkänna att det känns lite nervöst. Den kan ju nekas. Och då har jag dessutom lovat att tala om att det. Och trots allt jag skrivit ovan, så är det aldrig roligt när det händer, och ännu mindre roligt att berätta. Därför tänker jag heller inte skriva vilka som är medförfattare. De får avgöra själva.
Men om det sämsta scenariot skulle bli verklighet, betyder det trots allt inte att vare sig projektet är dåligt, eller att medförfattare är dåliga forskare. Om inte artiklar nekas ibland så gör vi inte vårt jobb. Vi ska tro på det vi skriver. Men vi ska också skriva om ny kunskap och nya idéer, och då kan det alltid vara så att en annan läsare hittar sådant vi inte sett som gör att det behöver tänkas om. Och det är just det steget som vi vill gå igenom, för att säkra kvaliteten på det vi gör. Så att vi, när vi är klara, med större säkerhet och trygghet kan säga att vi har fog för det vi säger.
Om du som läsare undrar, så är de illustrationer som är insprängda i texten inte ur den inskickade artikeln. Det är från ett kapitel som jag precis fått publicerat i en bok som kom ut igår. Det är revideringstexten, det vill säga, ändringar som är gjorda, mellan att jag fått accepterat att kapitlet kommer med i boken, till den kortare text som ryms inom den längdbegränsning som fanns, och som svarar på granskningskommentarer. Granskarna var väldigt positiva till kapitlet, men hade samtidigt bra förslag på hur den kunde skrivas effektivare, och några sidospår som kunde tas bort. Jag fick hjälp att ta bort några darlings som inte riktigt hörde dit men som jag fastnat för, och efter att ha väntat på granskningen, kunde jag läsa med nya ögon och själv se förbättringar jag inte sett tidigare. Avsikten här är helt enkelt att illustrera hur något där alla inblandade tycker är bra, fortfarande kan se stora justeringar mot slutet när allt ska hitta sin slutliga form.